När jag kommer till caféet är Lisa* redan där. Hon sitter längst in i ett hörn med händerna lindade kring en stor kopp med te. Det ångar om koppen. Bredvid koppen står en assiett med en bit morotskaka. Den är orörd. Jag går fram till henne och presenterar mig, sträcker fram handen. Lisa tittar på mig med en misstänksam, nästan rädd blick. Hon lösgör långsamt en hand från koppen och tar min. Hon nickar åt mig och jag slår mig ner mitt emot henne. Det är tydligt att Lisa är nervös, det har tagit mig flera veckor att övertala henne om att berätta sin historia.
En servitris passerar oss och jag beställer en kopp kaffe. I ett försök att göra Lisa lugnare beställer jag också en morotskaka. Servitrisen försvinner och jag och Lisa sitter tysta tills hon kommer tillbaka med min beställning. Jag tar fram mitt block och min penna ur väskan, och frågar Lisa om det är ok att jag spelar in henne. Hon nickar skyggt och jag sätter telefonen på inspelning och lägger den mellan oss på det lilla cafébordet.
Din historia är annorlunda än de flestas eller hur?
Lisa nickar, men kommer mitt i rörelsen på att en nickning inte hörs, så hon harklar sig och säger:
Ja det är den nog, fast jag tror att det måste finnas fler som jag. Men jag tvivlar på att de kommer låta sig hittas. Vi lever i skuggorna, vi som inte är som andra! Du har rätt att tycka som du vill, men tycker du inte som andra är det säkrast att du håller tyst, det är väl lite så det är, eller hur?
”Du blev våldtagen”, pushar jag försiktigt, ffr att få in Lisa på rätt spår. ”Du blev våldtagen, och blev gravid” Det är ingen fråga, mer ett påstående, men det fungerar för Lisa tittar ner i bordet och börjar långsamt prata.
Ja, jag blev våldtagen. Jag kände honom inte, hade aldrig sett honom tidigare. Han överföll mig på vägen hem från jobbet en dag. Det var mörkt och vinter. Jag hade jobbat sent. Ingen annan fanns ute och jag kunde inte göra något. Han var så mycket större än jag.
Du anmälde det till polisen?
Jag ringde 112 så fort han lämnade mig, och polisen gjorde väl vad de skulle, antar jag. Jag minns inte så mycket av det. Jag kunde inte ge något bra signalement och de sa att det skulle bli svårt att hitta honom. De gjorde aldrig det heller.
Lisa tystnar, det hon sagt låter lite inövat, lite kallt och ointresserat. Som om det inte betyder något för henne.
När upptäckte du att du var gravid?
Jag misstänkte det rätt tidigt men jag tänkte att det måste vara fel. När jag väl tog tag i det hade det gått för långt. Jag hade bara några dagar på mig att bestämma om jag ville ha kvar barnet eller inte.
Hon tittar upp på mig, fortfarande med båda händerna runt tekoppen, och säger med viss hetta:
Det låter alltid som om vi har så liberala abortregler, som om du har all tid i världen på dig att bestämma dig, men det är inte så! Hur ska du ta ett sådant beslut på så kort tid? Du har ingen att fråga, och om du har det vill alla fundera ett tag och du har inte tid att vänta på dem, tiden går så fort. Jag fick slut på tid, tiden tog beslutet åt mig! Jag hade inte bestämt mig för ett nej, så det blev ett ja. När tiden tog slut.
Jag avskydde att vara gravid, att svälla upp så där. Det kändes som jag hade en parasit i kroppen, som att våldtäkten bara fortsatte dag efter dag. Jag kunde spy hur mycket som helst men det fanns ändå kvar inne i mig! Alla var så omtänksamma, sa snälla saker. Alla runt omkring mig sa att när barnet väl kom, när graviditeten väl var över så skulle jag älska barnet, det var ju inte barnets fel.
Men det blev inte så?
Lisa tittar upp på mig, så ner i koppen igen. Hon tar en hand från koppen och lyfter upp den hittills orörda morotskakan. Tar en tugga från den och tuggar länge. Jag ställer frågan igen. Lisa sväljer, tittar sig omkring i lokalen innan hon svarar.
Nej. Jag avskydde honom när han kom ut. Skrynklig, blodig. ´Han är perfekt´ sa barnmorskan och räknade alla hans tår och fingrar så att jag skulle se det! Hon la honom på mitt bröst och ville att jag skulle hålla honom men jag kunde inte förmå mig till det. Han såg ut som en demon, och jag minns att jag tänkte att det är det där jag har närt inom mig, en minidemon från djävulen! Barnmorskan tog upp honom när jag vägrade hålla i honom, och sa att ’vi provar senare, du är så trött nu’. Hennes blick var chockad, men hon var snäll, på sitt sätt.
Jag förstod att jag gjort fel, och nästa gång hon kom med barnet höll jag honom, lät honom suga på mitt bröst. Jag gjorde som de ville att jag skulle göra fast jag det fick mig att rysa. Min instinkt satt att jag borde ta ungen och kasta honom så långt jag kunde. Att jag borde skrika. Men jag gjorde som de lärde mig, lät honom äta, rapade honom, vaggade honom, allt det där man ska göra.
Försvann inte känslan när ni kom hem?
Nej. Den försvann aldrig. Jag kämpade på, jag ammade det lilla odjuret som de sa att jag skulle, jag bytte på honom gjorde mitt bästa för att han skulle frodas. Ibland fick jag gå och kräkas efter amningen, så illa mådde jag av att hans små fingrar grep efter mina bröst efter mitt ansikte, efter mina fingrar.
Berättade du för någon hur du kände?
Jag försökte några gånger, med släktingar, vänner, men ingen vill riktigt lyssna på det örat antar jag. Alla sa att han var så söt, att jag borde vara så stolt. Att jag var så duktig som ensam mamma i en svår situation. De ville väl, någon sa att det var naturligt att jag då och då såg hans far i honom, men att det skulle gå över med åren, jag hade ju möjligheten att forma honom som jag ville.
En gång tog jag upp hur jag kände med sköterskan på MVC, men jag hann inte så långt. Hon sa att det var nog en släng av förlossningsdepression, och en läkare skrev ut piller åt mig. Jag tänkte att hon nog hade rätt, jag åt pillren och de dövade känslan, men den försvann inte. Efter ett tag förstod jag att ingen ville höra hur det kändes så jag var tyst.
Men, blev det bättre med tiden?
Nej, det blev annorlunda, men inte bättre. När han slutade dricka från mig, från mina bröst, blev det lite lättare att acceptera honom. Han liksom parasiterade inte lika mycket på mig då. Men varje gång jag var tvungen att lyfta upp honom, rös jag. Jag började jobba så tidigt som möjligt, då kunde jag lämna honom på dagis. Jag jobbade heltid, skyllde på att jag var tvungen eftersom jag var ensamstående.
Vad hos din son var det som du ogillade, såg du hans far i honom?
Så många runt mig har sagt att han har mina ögon, mitt hår och mina drag. Att han är så lik mig. Det kanske han är jag vet inte. De säger det kanske bara för att vara snälla, för att visa att de ser mig i honom och inte hans far. Jag ser bara en demon, en son av djävulen. Det är inte hans ögon, det vet jag. Jag såg aldrig hans fars ögon, så det kan inte vara det.
Så många gånger som jag har tänkt att jag borde dränka honom, kväva honom, slänga honom i väggen som en del gör med kattungar som är oönskade. Men jag har aldrig gjort det, för jag vill inte vara den som dödar honom. Jag vill inte bli den skyldige för vad någon annan gjorde mot mig! Jag vägrar ta skulden för att jag var ett offer. Så ungen lever för att jag inte accepterar skulden. Den enda vinnaren i det hela är den okände fadern som våldtog mig! Han lever någonstans och behöver inte bry sig om något av detta.
Lisa skrattar till, bittert, rör om i teet, och ser mig i ögonen för första gången.
Visst låter det sjukt, mitt liv är förstört för all framtid för att någon tog sig friheten att våldta mig. Inte för själva handlingen utan på grund av konsekvenserna och hur samhället ser på det. Samhället säger att det är mitt ansvar att ta hand om resultatet av hans brott. Jag kunde ha gjort en abort, men då hade den skulden istället legat på mig. Jag var tvungen att välja om jag ville leva med konsekvensen av en våldtäkt, eller med skulden av en abort. Vi tror att ingen ser ner på den som gör abort i Sverige, men hallå verkligheten ser inte så, jag var tvungen att välja om det där inom mig skulle få leva eller inte, och valet är oåterkalleligt och måste göras under tidspress! På grund av det någon gjorde mot mig var jag tvungen att ta beslut om liv och död för en annan människa! i debatten säger de alltid att det är kvinnans rätt att bestämma, men då blir också skulden helt och hållet kvinnans, trots att hon inte kan bli gravid på egen hand. De säger att det bara är en cellklump, inte ett liv, men det är ju ändå ett potentiellt liv du tar beslut om. Jag lekte inte Gud, så jag fick en son med djävulen…
Funderade du någonsin på att adoptera bort honom?
Lisa tittar på mig, som om hon vill se om jag menar allvar. Så kröker hon lite föraktfullt på överläppen innan hon svarar.
Har du någonsin hört talas om en svensk mamma som adopterar bort sitt barn frivilligt? Som lämnar bort sitt barn? Det är bara pundare vars barn tas ifrån dem, och inte ens då är det särskilt vanligt att de adopteras bort. Det blir fosterhem och försökshem och allt vad det kallas. Internadoption i Sverige, det finns inte!
Det finns hetta i hennes röst, förakt och hetta. Hon tar ett djupt andetag och lugnar ner sig lite, tar en klunk av sitt te och fortsätter med lugnare röst:
Jag tog upp det med barnmorskan när jag var gravid, men hon sa bara att när barnet väl kom skulle jag älska det, barnet var oskyldigt, jag var stark och skulle bli en utmärkt mamma. Inte ville jag lämna bort mitt barn, de hade inga rutiner för sån´t.
Jag vill inte hänga ut henne, det var samma sak när jag tog upp frågan med andra i omgivningen, på jobbet, bland vänner. I Sverige gör man inte så. Adoption är för utländska barn. I Sverige erkänner vi inte att vi har den situationen. Föräldrarna har rätt till sina barn, barnen till sina föräldrar, alla ska hjälpas till samförstånd…
Men det är väl inte sonens fel… Han kan väl inte skyllas för sin tillkomst? Han har väl rätt till en mor?
Det är inte heller mitt fel, säger Lisa tyst. Det kanske inte är hans synd, men det är inte heller min!
Han har rätt till sitt liv, vem vet han kanske växer upp och botar cancer, men han har inte rätt till mig!
Jag sitter tyst, jag vill så gärna komma med ett motargument, något som kan övertyga Lisa om att hennes son är värd att älskas av sin mor, men hjärnan är tom. Lisa har tänkt mycket på dessa frågor, det märks. Själv har jag aldrig funderat över det.
Jag är tyst en stund innan jag ställer min sista fråga. Jag funderar på hur jag ska ställa den, för jag tror mig veta svaret, och vill egentligen inte höra det. Jag tycker synd om Lisa men det hon har berättat gör också att jag faktiskt inte tycker om henne. En mor ska älska sitt barn, så är det bara!
Det har gått över tio år, hur ser det ut nu, avskyr du honom fortfarande?
Lisa skvalpar runt med det sista teet. Hon lyfter koppen och dricker upp det, ställer ner koppen igen och svarar, ungefär som jag misstänkt att hon ska göra.
Jag kommer alltid att avsky honom. Men han går i skola nu, han är borta mycket på fotbollsträningar och läger och annat så jag ser honom inte så mycket. Jag ser alla spår av honom i lägenheten och försöker hålla dem till hans rum så mycket som möjligt. Han har lärt dig att inte lägga sina saker utanför sitt rum. Så just nu funkar det rätt bra. Jag ser fram emot när han flyttar, med lite tur kanske han vill gå gymnasiet på annan ort, de säger att han är rätt duktig på fotboll, kanske kan han komma in på något fotbollsgymnasium och bo där. Då är det bara några år kvar…
Jag blir inte fri förrän han flyttar, då kan han försvinna ur mitt liv. Då kanske jag kan gå vidare. Kanske flytta till en ny ort och låtsas som att han aldrig funnits.
Lisa tystnar, kastar en blick på sin klocka och svär till. Hon mumlar något om att hon måste gå, hon är sen till jobbet. Jag nickar och stänger av inspelningen på telefonen. Hon reser sig, kränger på sig sin jacka och slänger upp väskan på axeln. Så är hon borta. Jag sitter kvar med mitt te och min orörda morotskaka och undrar hur världen kan vara så grym.
*Lisa är ett fingerat namn.