Justus betraktade den massakrerade kaninen på diskbänken, och undrade om det han tittade på var ett brott eller råvaran till chefens lunchlåda. Han var som vanligt inringd från sin tillvaro som pensionär. Inte för att han ännu visste vad den tillvaron egentligen innehöll, han hade tillbringat större delen av sin pension på jobbet, det där idén med att anställa någon ny när någon gick i pension hade tydligen inte nått chefen ännu.
-Om det där är offret så är han död, och du ser ut att vara den skyldige. Kan jag gå hem nu? sa Justus när chefen vände sig mot honom, med en stor kniv i handen.
Chefen stirrade på honom ett ögonblick, och la sedan ner kniven på diskbänken, bredvid den blodiga kaninen.
-Hur vet du att det är en han? Vad har jag sagt om att anta vilket könstillhörighet någon har, gick du aldrig kursen som HR beordrade?
-Jag kan för faan se pungen! Och nej, jag hoppade kursen. Hade jobb att göra. Jag kan gå hem igen om kursen var obligatorisk…
-Nope, du stannar. Jag behöver hjälp att hitta en lapp som nån jävel hävdar finns i kaninen.
-Det är en hare. Justus undrade hur någon kunde missta en hare för en kanin, till och med i det halvdissekerade tillståndet kunde han se att det där var en hare, och en rejäl en till på köpet.
-Kanin, hare, vem bryr sig. Jag ville veta om det finns en lapp i den. Chefen tog upp kniven och höll fram den mot Justus.
-Så du styckar en hare på diskbänken i lunchrummet, varför inte skicka den till labbet?
-Det är min ensak, men om du absolut vill veta så gör min fru en jävligt god kaningryta. Och om jag skickar den till labbet får jag aldrig tillbaka den i ätbart skick! Det är så jävla senfärdiga på labbet, och de håller på sina principer.
-Det är en jävla hare, inte en kanin. Justus undrade om hare och kanin smakade likadant, annars skulle chefens fru bli besviken på sin mans okunskaper om djurvärldens taxonomi.
Justus tog kniven, han var inte säker på varför, men kanske var det för att hela diskbänken var full av blod och slamsor, och det närmade sig lunchtid. Snart skulle köket vara fullt av mikrade lunchlådor och dofter av stekt fisk och rotmos och annan jävelskap. Kollegorna var visserligen inte kräsmagade, det tydde deras lunchlådor på, men en del av dem skulle nog ändå invända mot att det gemensamma köket användes som slaktbänk. Vissa av de bitar chefen karvat loss hade fortfarande små pälstussar kvar, medan andra såg mer ut som blodig köttfärs. Det var uppenbart att chefen aldrig hade styckat något. Justus tänkte att det i alla fall klargjorde att chefen inte var skyldig i en del av de cold case-fall som fanns på deras lista.
Med kniven i ena handen tog han tag i harens ben och lyfte upp dem från diskbänken. Blodet rann ner längs skåpluckan, och ner på golvet. Det droppade ner i en pöl, långsamt och tjockt, så där som blod brukar göra.
– Grytbitar alltså, sa han och skred till verket.
Det var svårt. Kniven var fel för styckning och förutom den kniven fanns det bara smörknivar i lunchrummet. Det var värre än på flyget, tänkte Justus, medan han karvade i den stackars söndertrasade haren. Där var maten i alla fall mjuk och det räckte med den där lilla veka plastgaffeln man fick.
Det tog honom någon timme, men sedan låg en ansenlig mängd grytbitar på diskbänken. Bara några av dem hade rester av päls på sig. Han var rätt nöjd med sig själv. Han hade trots allt inte styckat eller flått något sedan han var typ tjugo. Han ville inte tänka på hur många är sedan det var. En och annan kollega hade passerat, kastat en blick på scenen och ryckt på axlarna. Någon hade vänt i dörren och gått ut och ätit istället, men de flesta hade värmt sina lådor och satt sig i rummet bredvid. Några kommentarer hade han fått, men de flesta avstod från glåpord. Han stod ändå där med en blodig kniv och en halvstyckad hare framför sig. Vad fanns det egentligen att säga?
Han hade blåsor i handen efter den klumpiga och slöa kniven. Det hade varit svårt att ta sig genom de större benen, och han hade fått såga sig igenom senor och ingen styckmördade hade varit stolt över hans handlag när det gällde att få bort skinnet. Han hade försökt få bort det i ett stycke, men det hade inte gått. Den som ville göra en mössa av det skinnet fick tråckla lite tänkte han tyst. Eller sätta en fjäder i hålen.
Ingen lapp hade dock framkommit bland harens inälvor. Justus var inte förvånad. Han misstänkte att lappen bara varit ett sätt för chefen att få hjälp med att styckningen av haren. Han undrade tyst var i helvete haren kommit från. Det fanns visserligen harar på kontorskomplexets innergård, men han ville ogärna tro att chefen jagat hare bland de slitna parkbänkarna runt rökrutan. Han la ner kniven och konstaterade torrt att köket såg ut som ett slagfält. Gamla knäckebrödsmulor från lunchen blandade med blod som började torka i utkanten av pölarna. Han suckade. Det skulle bli ett helvete att städa upp, men det var knappast hans problem.
-Duger de bitarna? Det blir en rejäl jävla gryta!
-Tack Justus, hon kommer bli glad. Chefen tittade stolt på högen av köttslamsor. Man kan kompostera resterna va, ben och sånt skit? Chefen tittade, först på berget av senor, ben och skinn, och sedan frågande på Justus.
-Hur ska jag veta det? Ser jag ut som någon som vet hur faan man komposterar en hare? Såg han ut som att han visste allt eller?
–Anna-Lena, vrålade chefen, ut mot kontorslandskapet. Kan man kompostera ben och slamsor?
Det kom inget svar. En blick på klockan sa att Anna-Lena var på lunch. Justus såg menande på chefen.
-Kan jag gå hem nu?
Chefen nickade.
Justus sköljde av händerna och gick. Anna-Lena stod utanför porten, med en cigg i handen. Han lutade sig mot den nyuppsatta skylten med ”rökning förbjuden”. Anna-Lena vägrade röka på innergården, skylt eller ej.
-Du gjorde det, eller hur, sa hon med ett hånflin. Han frågade alla här, men alla vägrade att röra den stackars haren. Du vet väl varför det var så viktigt att han fick den styckad idag?
Justus skakade på huvudet, medan han tog fram en cigarett. Anna-Lena tände den åt honom. Han drog ett djupt bloss och hostade.
-Det är alla hjärtans dag, och han har glömt köpa något till frun, sa Anna-Lena och askade sin cigg innan hon gick in. Justus stod kvar och rökte upp sin innan han långsamt begav sig hemåt igen. Han var hungrig.